En smakbit på söndag: Extremt högt och otroligt nära

Igår kväll såg jag delar av filmen Extremt högt och otroligt nära på tv och kom då på att jag har den boken hemma, men att jag aldrig har läst den. Då jag behöver en ny pocketbok att läsa på tåget när jag åker till och från jobbet, tänkte jag att jag kan läsa den nu.

Boken handlar om nioåriga Oskar som är frankofil, origamist, smyckesdesigner, uppfinnare, datakonsult och amatörarkeolog. Dessutom korrespondenderar han med Ringo Starr och Stephen Hawking. Han och hans pappa brukar leta stavfel i New York-times istället för att läsa godnattsaga.

Oskars pappa omkommer 11 september 2001, i terrorattacken mot World Trade Center. Bland sin pappas saker hittar Oskar ett kuvert som det står Black på, innehållandes en nyckel. Oskar  bestämmer sig för att leta upp alla som heter Black och bor i New York för att ta reda på var nyckeln går.

Oskars relation med sin pappa får mig, och det har nog delvis att göra med att det är Mors dag idag, att tänka tillbaka på min egen barndom. Jag var också ett barn som inte hade liknande intressen som andra barn i min ålder. Som vuxen är jag väldigt glad att mina föräldrar uppmuntrande mig till att vara mig själv och inte försökte ändra på mig för att jag skulle bli mer som andra barn och göra sådant "alla andra" gjorde. Det lärde mig nog att våga lyssna inåt.

Smakbiten kommer från sidan 51, då Oskar nyligen har hittat kuvertet som är märkt med Black som innehåller nyckeln:

Jag sprang hem och forskade lite mer och hittade 472 människor som hette Black i New York. De fanns på 216 olika adresser eftersom några av dem bodde tillsammans, av uppenbarliga skäl. Jag räknade ut att om jag besökte två av dem varje lördag, vilket verkade möjligt, plus lediga skoldagar, minus Hamletrepetitioner och andra saker, som möten i mineral - och myntsamlarklubbarna, så skulle det ta tre och ett halvt år att gå igenom allihop. Men jag skulle inte överleva tre år utan att få visshet.

Titta gärna in på bloggen Flukten fra virkeligheten för att se vad andra bokbloggare läser.

Författarpodden

Jag vill passa på att tipsa om en väldigt bra podcast; författarpodden med författarna Frida Skybäck och Agnes Hellström. De samtalar i varje avsnitt om skrivande och om olika saker som rör författarskapet. Några av ämnena som har avhandlats är hur man skapar trovärdiga karaktärer, hur skrivkramp kan botas och vad som inspirerar till skrivande. Jag blir alltid väldigt motiverad till att skriva när jag lyssnar på den här podden.

Jag rekommenderar framförallt att lyssna på den här podcasten om du är intresserad av att skriva. Dock behöver man inte vilja skriva en bok. Jag själv skriver noveller, mer för skrivbordslådan än för bokförlag, men Agnes och Frida  inspirerar att skriva vidare.

Frida Skybäck har skrivit flera böcker, bland annat en trilogi om de tre systrarna Stiernfors, som utspelar sig i Lund på 1800-talet. Första delen i serien heter Norrsken. Läs mer om Frida här.

Agnes Hellström har bland annat skrivit boken Ränderna går aldrig ur som är en delvis självupplevd bok om hur det var att gå på internatskolan Sigtuna Humanistiska läroverk i Sverige på 90-talet. Läs mer om Agnes här.

Bilden är lånad från Agnes hemsida. 

Det var det här med att läsa dikter

Jag har skrivit att jag ska försöka läsa dikter under det här året. Jag har tidigare inte läst särskilt mycket lyrik och skulle vilja prova. För ett tag sedan läste jag Samlade dikter av Edith Södergran. Några dikter var förvisso bra, men jag kände att jag verkligen inte fixade att läsa dikter. Det var så tråkigt.

Jag funderar på om jag kanske ändå inte ska ge upp utan försöka hitta andra poeter som jag kan tycka om. En kollega till mig skriver vers. Jag har läst några och tycker mycket om dem. Jag tycker även mycket om Karin Boyes dikt Sköldmön kanske att jag ska prova andra sorters dikter.

Sjöwall & Wahlöö

När jag var på Akademibokhandeln för ett tag sedan, såg jag att det har kommit nya utgåvor av Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck. Det finns totalt tio böcker i serien och författarparet som även var ett par privat, skrev nio av böckerna tillsammans. Under tiden de skrev den tionde boken, avled Per Wahlöö och Maj Sjöwall skrev då färdigt den boken själv.

Jag har läst två böcker i serien; Polis, polis, potatismos och Den skrattande polisen. Jag tyckte om båda, även om Den skrattande polisen kanske innehöll lite väl mycket hjärnsubstans på väggarna för min del. Jag kan dock tänka mig att läsa fler av böckerna i serien och funderar på att köpa några från den här upplagan. Jag tycker väldigt mycket om filmerna om Martin Beck, både de som baseras på de här böckerna, där Gösta Ekman spelar Martin Beck,  samt de nyare som baseras på karaktärerna från böckerna, med Peter Haber och Mikael Persbrandt.

En smakebit på söndag: Svikaren

Sverige vann igår!  Även om jag tycker låten är tråkig och att Italiens låt var bättre, är jag då glad att Sverige vann. När jag var sjutton år tyckte jag så mycket om Måns Zelmerlöw och hans musik,  så det är kul att han vann!

Men nu ska vi prata om En smakbit på söndag. Jag har börjat läsa Svikaren av Katarina Wennstam. Svikaren är den första delen i triologin om kriminalinspektör Charlotta Lugn och advokaten Shirin Sundin. Min mamma har rekommenderat de här böckerna.

Svikaren inleds med att en välkänd fotbollsspelare hittas brutalt mördad. Han hae nyligen blivit värvad av en ny klubb, så kriminalinspektör Carlotta Lugn tror först att det är en fotbollssupporter som har begått brottet. Men när Lugn och hennes kollegor gräver djupare, visar sif flera sidospår som får Lugn att tänka i nya banor.

Smakbiten kommer från sidan 17, när polisen precis har hittat den döda kroppen. Varning för lite otäcka detaljer!:

Den första patrullen som var på plats en timme tidigare, lyckades redan efter någon minut förstöra brottsplatsen. En polisassistent Strömberg, som var helt oförberedd på hur mycket blod som faktiskt kan komma ur en människa och hur påtaglig doften av skräck och vrede kan kännas från en mördad kropp, satte handen för munnen och tog i panik ett stort kliv över liket. Med blodklibbiga kängor rusade han in i köket, och hann med nöd och näppe fram till vasken där han kräktes rakt ut över smutsdisk, rostfri bänk och kvarlämnade matrester.

Titta gärna in på bloggen Flukten fra virkeligheten för att se vad andra bokbloggare läser.

Det här är enligt mig, Måns bästa låt; Brother oh brother:

Här är Italiens bidrag i ESC 2015:

Recension: Granne med döden

Bok: Granne med döden
Författare: Alex Marwood
Förlag: Modernista
Antal sidor: 360 sidor

Första meningen: Han ser på klockan och sväljer ner den sista klunken kaffe.

Story:
I ett gammalt hyreshus  i London, som håller på att förfalla, bor en brokig skara: Femtonåriga Cher som har rymt från sitt fosterhem, Hossein från Iran som försöker hitta sin plats i sin nya stad, den ensamme Thomas som försöker bli vän med alla sina grannar, Gerard som arbetar som musiklärare, den äldre damen Vesta som har bott i huset i många år, samt den nyinflyttade Collette. En av dem är en kallblodig mördare. Medans husets takpannor trillar av en efter en, avloppssystemet kraschar och en märklig doft börjar sprida sig i trappuppgången, söker mördaren sitt nästa offer och tvekar inte att slå till igen. Och igen.

Recension:
Det här är nog den äckligaste boken jag har läst. För det första är jag skräckslagen för råttor, jag kan knappt se en råtta på bild utan att få rysningar. Efter att ha läst den här boken, drömde jag mardrömmar om råttor stora som katter. Som grädde på moset, innehåller boken även styckade lik, kallblodiga mördare ich fula gubbar.

Det jag tycker om med boken, är att den påminner lite om Agatha Christies deckare, som jag läste mycket när jag var yngre; flera personer i samma hus och en av dem är mördaren. Jag tycker om när läsaren själv kan fundera och jag lyckades själv lista ut vem som var mördaren innan det visade sig i boken.

Ävn om flera av karaktärerna är trasiga själsligt, fattar jag tycke för flera av dem. Även om de har varit med om mycket jobbigt, har flera av dem en positiv syn på livet och på framtiden. Jag tyckte även mycket om slutet, men vill inte säga mer så jag spoilar något.

Sammanfattningsvis; en spännande deckare, som var lite seg i starten, men som sedan blev en riktig bladvändare. Dock drar allt det äckliga ner betyget. Jag skickar en tacksamhetstanke till Mia som avrådde från att äta samtidigt som jag läste boken.

Status i mina utmaningar 2015:
Granne med döden kommer vara min bok för maj månad i Spänningsutmaningen.

En favorituggla och en minigris

Veckans tema hos Kulturkollo är djur i alla dess former, och veckans fråga är:

Vilket är ditt fiktiva favoritdjur?

Mitt fiktiva favoritdjur från en bok är Harry Potters uggla Hedwig. Jag har alltid tyckt väldigr mycket om fåglar av alla de slag och ugglor tycker jag är väldigt vackra. Det jag gillar med Hedwig är att hon är vid Harrys sida under hela tiden, men hon tar inte så stor plats, utan finns bara där. Dessutom är det en motvikt till dagens användande av mobiltelefoner att det är ugglorna som kommer med posten.

Mitt favoritdjur från filmer är minigrisen Babe från filmen om Babe-den modiga lilla grisen. Jag har alltid tyckt mycket om minigrisar och har funderat på att skaffa en, men det kan nog bli lite svårt att ha en minigris i en lägenhet.