Sidor

söndag 2 augusti 2015

Livets outgrundliga mysterier



Bok: Livets outgrundliga mysterier
Författare: Benjamin Alire Saenz
Förlag: Gilla böcker
Antal sidor: 335 sidor
Favoritkaraktär: Dante

Första meningen: En sommarkväll somnade jag och hoppades att världen skulle vara annorlunda när jag vaknade

Story:
Aristotle, eller Ari, som han gärna vill bli kallad, är femton år och har inga vänner. Hemma samtalar han och hans föräldrar inte om någonting; inte om Aris storebror som sitter i fängelse eller om Aris pappas krigsupplevelser han upplevde som yrkesmilitär. En dag träffar Ari Dante. Dante är en jämnårig kille som läser dikter och målar.  Dante blir Aris första riktiga kompis och tillsammans bestämmer de sig för att utforska livets outgrundliga mysterier.

Recension:
Jag hade hört väldigt mycket gott om den här boken innan jag började läsa, och vad bra den var! Jag tyckte så mycket om den här boken, att jag knappt vet var jag ska börja.

Jag tycker om sättet på vilket författaren har beskrivit Aris utanförskap och ensamhet. Att han inte känner att han får ut så mycket av att umgås med jämnåriga, att han upplever dem som ytliga och svartsjukan han känner när Dante träffar nya vänner. Dante är dessutom en fantastisk karaktär; han har inte heller så många kompisar, men trivs ändå bra med sig själv och bryr sig inte om vad andra tycker om hans intressen.

Boken visar att även vuxna människor kan förändras, och ändra sina tankebanor. Det är intressant att se hur Aris relation med sina föräldrar förändras genom berättelsens gång,  utan att Ari till en början själv märker förändringen.

Aris och Dantes relation beskrivs på ett väldigt vackert sätt. Ari blir först väldigt glad att han har fått en vän, men kan sedan bli irriterad på Dante för saker han säger och gör. Jag tyckte så väldigt mycket om tillfällena då Ari och Dante läser böcker för varandra, simmar tillsammans och när de åker ut i öknen.

Det enda negativa med boken enligt mig, är att i vissa dialoger kan det bli svårt att hålla reda på vem som säger vad, framförallt i dialoger som innehåller många korta frågor med svar. Författaren skriver inte ut speciellt ofta vem som säger vad och det gjorde att jag fick gå tillbaka till början på dialogen för att se vilken karaktär som hade startat konversationen. Jag har funderat på om det kan finnas ett syfte med att utforma dialogen på det här sättet, men har än så länge inte kommit på något.

Jag rekommenderar Livets outgrundliga mysterier, framförallt till dem som någon gång upplevt ensamhet och till dem som vet hur mycket vänskap kan betyda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar